Att återställa människans normala liv och ta henne till ett underbart slutmål (1)

    Människan förstår lite av dagens verk och framtidens verk, men hon förstår inte det slutmål som mänskligheten kommer att träda in i. Som en skapad varelse bör människan utföra en skapad varelses plikt: Människan bör följa Gud i allt han gör, och ni bör gå framåt på vilket sätt jag än säger åt er. Du har inget sätt att ordna det för dig själv, och du är oförmögen att kontrollera dig själv; allting måste lämnas åt Guds barmhärtighet, och allting styrs av hans händer. 

Om Guds verk försåg människan med ett slut, ett underbart slutmål, före all tid, och om Gud använde detta för att locka människan och få människan att följa honom – om han slöt ett avtal med människan – då skulle inte detta vara erövring, inte heller skulle det vara att arbeta människans liv. Om Gud skulle använda slutet för att styra människan och vinna hennes hjärta, då skulle han inte i detta göra människan fullkomlig, och inte heller kunna vinna människan, utan istället skulle han använda slutmålet för att styra henne. Människan bryr sig inte om någonting mer än det framtida slutet, det sista slutmålet, och om det finns något gott att hoppas på där eller inte. Om människan fick ett vackert hopp under erövrandets verk, och om människan innan hon erövrades fick ett ordentligt slutmål att eftersträva, då skulle inte erövringen av människan åstadkomma sin effekt, och dessutom skulle det även påverka effekten av erövrandets verk. Med detta menas alltså att erövrandets verk åstadkommer sin effekt genom att ta bort människans öde och utsikter, och döma och tukta människans upproriska sinnelag. Det uppnås inte genom att sluta något avtal med människan, alltså genom att ge välsignelser och nåd åt människan, utan genom att avslöja människans lojalitet genom att avklä henne sin frihet och utplåna hennes utsikter. Detta är det väsentliga i erövrandets verk. Om människan fick ett vackert hopp alldeles i början, och tuktans och domens verk utfördes efteråt, då skulle människan godta denna tuktan och dom grundat på att hon hade utsikter, och i slutet skulle den villkorslösa lydnaden och tillbedjan av Skaparen från alla hans skapade varelser inte uppnås; det skulle bara finnas blind, okunnig lydnad, eller så skulle människan ställa blinda krav på Gud, och så skulle det bli omöjligt att helt erövra människans hjärta. Följaktligen skulle ett sådant erövrande verk inte kunna vinna människan, och inte heller bära vittnesbörd om Gud. Sådana skapade varelser skulle inte kunna utföra sin plikt, och skulle bara köpslå med Gud; det skulle inte vara erövring, utan barmhärtighet och välsignelse. Det största problemet med människan är att hon inte tänker på något annat än sitt öde och sina utsikter, att hon avgudar dem. Människan eftersträvar Gud för sitt ödes och sina utsikters skull; hon tillber inte Gud på grund av sin kärlek till honom. Och i erövrandet av människan måste därför människans själviskhet, girighet och allt det som förhindrar hennes tillbedjan till Gud elimineras. När detta sker åstadkoms effekterna av människans erövrande. Vid det tidigaste erövrandet av människan är det därför nödvändigt att först rensa bort de vilda ambitionerna och de allvarligaste svagheterna hos människan, och genom detta uppenbara människans kärlek till Gud, och ändra hennes kunskap om mänskligt liv, hennes syn på Gud och meningen med hennes existens. På så sätt renas människans kärlek till Gud, det vill säga att människans hjärta erövras. Men i sin inställning till alla skapade varelser erövrar inte Gud bara för erövringens egen skull; istället erövrar han för att vinna människan, för sin egen äras skull, och för att återställa människans tidigaste, ursprungliga likhet. Om han bara skulle erövra för erövringens egen skull, då skulle betydelsen av erövrandets verk gå förlorad. Det vill säga, om Gud efter att ha erövrat människan tvådde sina händer från människan, och inte fäste avseende vid hennes liv eller död, då skulle inte detta vara förvaltning av mänskligheten, och inte heller skulle erövrandet av människan vara för hennes frälsnings skull. Endast att människan vinns efter att hon erövrats och att hon slutligen anländer till ett underbart slutmål är det centrala i hela frälsningens verk, och endast detta kan åstadkomma syftet med människans frälsning. Med andra ord är det bara människans ankomst till det vackra slutmålet och hennes inträde i vila som är de utsikter som alla skapade varelser bör ha, och det verk som bör utföras av Skaparen. Om människan skulle utföra detta verk, skulle det bli för begränsat: Det skulle ta människan till en viss punkt, men det skulle inte kunna ta henne till det eviga slutmålet. Människan kan inte avgöra människans öde, och hon kan dessutom inte säkerställa människans utsikter och framtida slutmål. Det verk som utförs av Gud är däremot annorlunda. Eftersom han skapade människan leder han henne; eftersom han frälser människan kommer han att frälsa henne grundligt, och kommer att fullständigt vinna henne; eftersom han leder människan, kommer han att föra henne till det rätta slutmålet; och eftersom han skapade och förvaltar människan, måste han ta ansvar för människans öde och utsikter. Det är detta som är det verk som utförs av Skaparen. Fastän erövrandets verk uppnås genom att människan rensas från sina utsikter, måste människan till slut föras in i det rätta slutmål som beretts för henne av Gud. Det är just för att Gud arbetar människan som människan har ett slutmål och hennes öde är säkrat. Det rätta slutmål som omnämns här är inte människans hopp och utsikter som rensades i förgångna tider; de två är annorlunda. Det som människan hoppas på och eftersträvar är den längtan som kommer av hennes strävan efter köttets överdådiga begär, snarare än det slutmål som väntar människan. Vad Gud har berett för människan är samtidigt de välsignelser och löften som väntar människan så snart hon har gjorts ren, som Gud beredde för människan efter att han skapat världen, och som inte är befläckade av människans val, föreställningar, fantasi eller kött. Detta slutmål är inte berett för en viss person, utan är viloplatsen för hela mänskligheten. Och detta slutmål är därför det lämpligaste slutmålet för mänskligheten.

    Skaparens avsikt är att iscensätta alla skapade varelser. Du får inte avfärda eller låta bli att lyda något som han gör, inte heller skall du vara upprorisk mot honom. Det verk han utför kommer till slut att åstadkomma hans mål, och i detta kommer han att vinna ära. Varför sägs det inte idag att du är Moabs ättling eller den stora röda drakens avkomma? Varför talas det inte om utvalda människor, utan bara om de skapade varelserna? Den skapade varelsen – detta var människans ursprungliga titel, och det är detta som är hennes medfödda identitet. Namnen varierar bara för att tidsåldrarna och verksamhetsperioderna är olika; faktum är att människan är en ordinär varelse. Alla skapade varelser, både de mest fördärvade och de heligaste, måste utföra en skapad varelses plikt. När Gud utför erövrandets verk styr han inte dig genom dina utsikter, ditt öde eller slutmål. Det finns egentligen inget behov av att verka på det sättet. Syftet med erövrandets verk är att få människan att utföra en skapad varelses plikt, att få henne att tillbe Skaparen, och först efter det kan hon träda in i det underbara slutmålet. Människans öde styrs av Guds händer. Du är oförmögen att styra dig själv: Trots att människan alltid rusar omkring och är sysselsatt, förblir hon oförmögen att styra sig själv. Om du kunde känna till dina egna utsikter, om du kunde styra ditt eget öde, skulle du då fortfarande vara en skapad varelse? Kortfattat så är allt Guds verk, oavsett hur han verkar, för människans skull. Ta till exempel himlarna och jorden och alla ting som Gud skapat för att tjäna människan: månen, solen och stjärnorna som han gjorde åt människan, djuren och växterna, våren, sommaren, hösten och vintern, och så vidare – allt är för människans existens skull. Och oavsett hur han tuktar och dömer människan, är det alltså för människans frälsnings skull. Fastän han klär av människan alla hennes köttsliga förhoppningar, är det för att rena människan, och reningen av människan är för hennes existens skull. Människans slutmål ligger i Skaparens händer, så hur skulle människan kunna styra sig själv?

    Så fort erövrandets verk har slutförts, kommer människan att föras in i en vacker värld. Detta liv blir naturligtvis fortfarande på jorden, men det blir fullständigt olikt människans liv idag. Det är det liv som mänskligheten kommer att ha efter att hela mänskligheten har erövrats, det blir en ny början för människan på jorden, och att mänskligheten får ett sådant liv blir beviset på att mänskligheten har trätt in i ett nytt och vackert rike. Det blir början på människans och Guds liv på jorden. Förutsättningen för ett så vackert liv måste vara att människan, efter att hon renats och erövrats, underkastar sig inför Skaparen. Och alltså är erövrandets verk det sista skedet i Guds verk innan mänskligheten träder in i det underbara slutmålet. Ett sådant liv är människans framtida liv på jorden, det är det vackraste livet på jorden, den sorts liv som människan längtar efter, den sort som människan aldrig tidigare har åstadkommit i världens historia. Det är slutresultatet av förvaltningens sextusenåriga verk, det är vad mänskligheten längtar mest efter, och det är också Guds löfte till människan. Men detta löfte kan inte inträffa genast: Människan kommer att träda in i det framtida slutmålet först när de sista dagarnas verk har slutförts och hon har erövrats fullkomligt, det vill säga så snart Satan har besegrats i grund. Människan kommer att vara utan en syndfull natur efter att hon har förfinats, därför att Gud kommer att ha besegrat Satan, vilket innebär att det inte kommer att finnas något intrång av fientliga krafter, och inga fientliga krafter som kan angripa människans kött. Och därför blir människan fri, och helig – hon kommer att ha trätt in i evigheten. Endast om mörkrets fientliga krafter blir bundna kommer människan att vara fri vart hon än går, och utan upproriskhet eller motstånd. Satan måste bara bindas för att människan skall bli helt bra; idag är hon inte helt bra eftersom[a] Satan fortfarande ställer till problem överallt på jorden, och eftersom hela Guds förvaltande verk fortfarande inte har nått sitt slut. När Satan väl har blivit besegrad kommer människan att vara helt befriad; när människan vinner Gud och kommer ut ur Satans domän, kommer hon att skåda rättfärdighetens sol. Det liv som väntar den normala människan kommer att återfås; allt det som den normala människan bör inneha – såsom förmågan att skilja gott från ont, och förstå hur man äter och klär sig, och förmågan att leva normalt – allt detta kommer att återfås. Även om Eva inte hade frestats av ormen, skulle människan ha fått ett sådant normalt liv efter att hon skapades i begynnelsen. Hon skulle ha ätit, varit klädd och levt den normala människans liv på jorden. Men efter att människan blev lastbar, blev detta liv en önskedröm, och än idag vågar inte människan föreställa sig sådana ting. Det här vackra livet som människan längtar efter är faktiskt en nödvändighet: Om människan inte hade ett sådant slutmål, skulle hennes lastbara liv på jorden aldrig upphöra, och om det inte fanns ett sådant vackert liv, skulle det inte finnas något slut på Satans öde eller den tidsålder då Satan har herravälde över jorden. Människan måste anlända till ett rike som mörkrets krafter inte kan nå, och när hon gör det kommer det att bevisa att Satan har besegrats. När det inte finns någon störning från Satan kommer Gud på så sätt att styra mänskligheten, och han kommer att befalla och styra hela människans liv; endast detta kommer att räknas som Satans nederlag. Människans liv idag är mestadels ett liv i smuts, och fortfarande ett liv av lidande och bedrövelse. Detta kan inte kallas Satans nederlag; människan har ännu inte undflytt bedrövelsens hav, har ännu inte undflytt vedermödan i människans liv eller Satans inflytande, och hon har fortfarande bara en oändligt liten kunskap om Gud. Alla människans vedermödor skapades av Satan, det var Satan som förde in lidandet i människans liv, och först efter att Satan har bundits kommer människan att helt kunna undfly bedrövelsens hav. Ändå uppnås bindandet av Satan genom att människans hjärta erövras och vinns, genom att människan blir krigsbytet från slaget med Satan.

    Idag är människans strävan att bli en övervinnare och göras fullkomlig det hon eftersträvar innan hon får en normal människas liv på jorden, och de är de mål som människan eftersträvar innan Satan binds. I det väsentliga är människans strävan efter att bli en övervinnare och att göras fullkomlig, eller bli till stor användning, att fly från Satans inflytande: Människans strävan är att bli en övervinnare, men slutresultatet kommer att bli hennes flykt från Satans inflytande. Endast genom att fly undan Satans inflytande kan människan leva en normal människas liv på jorden, livet i tillbedjan till Gud. Idag är människans strävan att bli en övervinnare och göras fullkomlig de ting som eftersträvas innan hon får livet som en normal människa på jorden. Hon eftersträvar dem huvudsakligen för att bli renad och omsätta sanningen i praktiken, och för att åstadkomma tillbedjan till Skaparen. Om människan besitter en normal människas liv på jorden, ett liv utan vedermöda eller bedrövelse, då kommer inte människan att engagera sig i strävan att bli en övervinnare. ”Att bli en övervinnare” och att ”göras fullkomlig” är de mål som Gud ger människan att eftersträva, och genom strävan efter dessa mål får han människan att omsätta sanningen i praktiken och leva ut ett betydelsefullt liv. Målet är att göra människan fullständig och att vinna henne, och strävan efter att bli en övervinnare och göras fullkomlig är bara ett medel. Om människan i framtiden träder in i det underbara slutmålet, kommer det inte att finnas någon hänvisning till att bli en övervinnare och göras fullkomlig; det kommer bara att finnas varje skapad varelse som utför sin plikt. Idag är människan gjord för att eftersträva dessa ting enbart för att fastställa en omfattning för människan, så att människans strävan blir mer målinriktad och praktisk. Utan det skulle människans strävan efter att träda in i det eviga livet vara vag och abstrakt, och om det var så, skulle inte människan vara ännu mer ömklig? Att sträva på detta sätt, utan mål eller principer – är inte detta självbedrägeri? I slutändan skulle denna strävan naturligtvis vara fruktlös; människan skulle till slut ändå leva under Satans domän och skulle vara oförmögen att frigöra sig från honom. Varför utsätta sig för en så planlös strävan? När människan träder in i det eviga slutmålet, kommer människan att tillbe Skaparen, och eftersom människan har vunnit frälsning och trätt in i evigheten, kommer människan inte att eftersträva några mål, och dessutom kommer hon inte att behöva oroa sig över att vara belägrad av Satan. Vid den tiden kommer människan att veta sin plats, och kommer att utföra sin plikt, och även om de inte tuktas eller döms kommer varje människa att utföra sin plikt. Vid den tiden kommer människan att vara en skapad varelse till både identitet och status. Det kommer inte längre att finnas någon åtskillnad mellan höga och låga; varje person kommer helt enkelt att utöva olika funktioner. Ändå kommer människan fortfarande att leva i ett ordnat, lämpligt slutmål för mänskligheten, människan kommer att utföra sin plikt med tanke på att tillbe Skaparen, och en sådan mänsklighet kommer att vara evighetens mänsklighet. Vid den tiden kommer människan att ha vunnit ett liv upplyst av Gud, ett liv under Guds omsorg och skydd, och ett liv tillsammans med Gud. Mänskligheten kommer att leva ett normalt liv på jorden, och hela mänskligheten kommer att träda in på rätt spår. Den sextusenåriga förvaltningsplanen kommer att ha besegrat Satan i grund, vilket innebär att Gud kommer att ha återställt den ursprungliga bilden av människan efter att hon skapades, och därmed kommer Guds ursprungliga avsikt att ha uppfyllts. I begynnelsen, innan mänskligheten fördärvades av Satan, levde mänskligheten ett normalt liv på jorden. Senare, när människan fördärvades av Satan, förlorade hon detta normala liv, och då inleddes Guds förvaltande verk, och striden med Satan för att återställa människans normala liv. Det är först när Guds sextusenåriga förvaltande verk når sitt slut som hela mänsklighetens liv officiellt börjar på jorden; först då kommer människan att få ett underbart liv, och Gud kommer att återställa syftet med att skapa människan från början, och även människans ursprungliga likhet. Och då, när hon har mänsklighetens normala liv på jorden, kommer människan inte att sträva efter att bli en övervinnare eller bli fullkomlig, för människan kommer att vara helig. Den seger och den fullkomlighet som människan talar om är de mål som ges till människan att sträva efter under striden mellan Gud och Satan, och de finns endast för att människan har blivit fördärvad. Det är genom att ge dig ett mål, och genom att få dig att sträva mot det målet, som Satan kommer att besegras. Att be dig bli en övervinnare eller bli fullkomlig eller använd kräver att du bär vittnesbörd för att dra skam över Satan. I slutet kommer människorna att leva den normala människans liv på jorden, och människorna kommer att vara heliga, och när detta händer, kommer de fortfarande att sträva efter att bli övervinnare? Är de inte alla skapade varelser? Att bli en övervinnare och att bli fullkomlig är i båda fallen riktat mot Satan, och mot människans smutsighet. Syftar inte detta ”övervinnare” på segern över Satan och de fientliga krafterna? När du säger att du har gjorts fullkomlig, vad inom dig har blivit fullkomliggjort? Är det inte att du har frigjort dig från det fördärvade sataniska sinnelaget, så att du kan uppnå Guds överlägsna kärlek? Sådana ting sägs med hänsyftning till det smutsiga inom människan, och med hänsyftning till Satan; de uttalas inte med hänsyftning till Gud.

...

Fullständig text

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka