De umbäranden Job led var inte gudasända budbärares verk, och inte heller orsakades de av Guds egen hand. I stället orsakades de personligen av Satan, Guds fiende. Följaktligen var de umbäranden som Job led mycket svåra. Likväl uppvisade Job i detta ögonblick utan några reservationer sin dagliga kunskap om Gud i sitt hjärta, principerna för sina dagliga handlingar och sin inställning till Gud — och detta är sanningen.
Om Job inte hade blivit frestad, om Gud inte hade utsatt Job för prövningar, skulle man säga att Job var en hycklare när han sa: ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn”; Gud hade gett honom så många tillgångar, så naturligtvis välsignade han Jehova Guds namn. Om Job, innan han utsattes för prövningar, hade sagt: ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?”, skulle man säga att Job överdrev och att han inte skulle överge Guds namn eftersom han ofta välsignades av Guds hand. Om Gud hade bringat honom olycka skulle han helt säkert ha övergett Guds namn. Men när Job hamnade i omständigheter som ingen kunde önska sig, önska se eller drabbas av, omständigheter som folk skulle vara rädda att drabbas av och som inte ens Gud stod ut med att se, var Job ändå i stånd att hålla fast vid sin oförvitlighet: ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn” och ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” Ställda inför Jobs uppträdande vid den här tidpunkten blir dessa, som älskar att tala högtravande ord och som älskar att prata bokstavliga innebörder och lärosatser, mållösa. Dessa som prisar Guds namn enbart då de talar, men aldrig har accepterat Guds prövningar, fördöms av den oförvitlighet som Job höll stadigt fast vid, och dessa som aldrig har trott att människan är kapabel att hålla fast vid Guds väg döms av Jobs vittnesbörd. Ställda inför Jobs uppträdande under dessa prövningar och de ord han sa kommer en del människor att känna sig förvirrade, en del kommer att känna sig avundsjuka, en del kommer att känna sig tvivlande och ytterligare en del kommer till och med att verka ointresserade och rynka på näsan åt Jobs vittnesbörd eftersom de inte bara ser de kval som drabbade Job under prövningarna och läste de ord som Job yttrade, utan också ser den mänskliga ”svaghet” som Job röjde när prövningarna drabbade honom. Denna ”svaghet” ser de som den förmodade skavanken i Jobs fullkomlighet, bristen hos en människa som i Guds ögon var fullkomlig. Man tror alltså att dessa som är fullkomliga är felfria, utan fläck eller besudling, att de inte har några svagheter, inte vet något om smärta, aldrig känner sig olyckliga eller modfällda och är utan hat eller något yttre extremt beteende; som resultat tror inte majoriteten av människor att Job verkligen var fullkomlig. Folk är inte positiva till mycket av hans uppträdande under prövningarna. När Job förlorade sin egendom och sina barn bröt han till exempel inte samman i gråt, så som folk skulle föreställa sig. Hans ”opassande beteende” får folk att tycka att han var kylig, för han saknade tårar och kärlek till sin familj. Detta är det dåliga intryck som Job först ger människor. Och hans beteende längre fram finner de ännu mer förbryllande. ”Rev sönder sin mantel” har tolkats av människor som respektlöshet mot Gud, och ”rakade sitt huvud” tros felaktigt betyda att Jobs hädade och satte sig upp mot Gud. Bortsett från Jobs ord att ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn”, kan folk inte urskilja något av den rättfärdighet hos Job som Gud lovordade, och därför är den stora majoritetens omdöme om Job inget mer än oförmåga att förstå, missförstånd, tvivel, fördömande och gillande i teori enbart. Ingen av dem är i stånd att verkligen förstå och uppskatta Jehova Guds ord att Job var en fullkomlig och rättskaffens man, en man som fruktade Gud och skydde det onda.
Med utgångspunkt från sitt intryck av Job ovan hyser folk ytterligare tvivel angående hans rättfärdighet, för Jobs agerande och hans uppträdande så som det beskrivs i Skriften var inte så världsomvälvande gripande som människor skulle ha föreställt sig. Inte nog med att han inte utförde några stora kraftprov, utan dessutom tog han en krukskärva för att skrapa sig med när han satt där mitt i askan. Denna handling förvånar också folk och får dem att tvivla — och till och med förneka — Jobs rättfärdighet, för medan Job skrapade sig varken bad han till Gud eller gav Gud några löften; inte heller sågs han gråta av smärta. Nuförtiden ser folk bara Jobs svaghet och ingenting annat, så även när de hör honom säga: ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” är de fullständigt oberörda, eller möjligen tveksamma, och fortfarande oförmögna att urskilja Jobs rättfärdighet i hans ord. Det grundläggande intrycket som Job ger människor under prövningarnas kval är att han varken var lismande eller arrogant. Folk ser inte historian bakom hans beteende som utspelades i hans hjärtas djup, och inte heller ser de gudsfruktan i hans hjärta eller hans trohet mot principen att sky det onda. Hans jämnmod får folk att tänka att hans fullkomlighet och rättskaffenhet bara var tomma ord, att hans gudsfruktan bara var ett rykte; samtidigt gör den ”svaghet” som han blottade ett djupt intryck på dem och ger dem ett ”nytt perspektiv” på, och även en “ny förståelse” av, mannen som Gud definierade som fullkomlig och rättskaffens. Ett sådant ”nytt perspektiv” och en sådan ”nya förståelse” dokumenterades när Job öppnade sin mun och förbannade den dag han föddes.
Fastän det är omöjligt för människan att föreställa sig och fatta den grad av pina han utstod, uttalade han inga hädiska ord utan mildrade bara kroppens smärta på sitt eget vis. Som det står i Skriften sa han: ”Må den dag då jag föddes förgås, liksom den natt då man sade, ’Ett gossebarn har avlats’” (Job 3:3). Kanske har ingen någonsin lagt någon vikt vid dessa ord, kanske finns det människor som har noterat dem. Anser ni att de betyder att Job vände sig emot Gud? Är de ett klagomål mot Gud? Jag vet att många av er har vissa åsikter om dessa ord som Job sa och menar att om Job varit fullkomlig och rättskaffens skulle han inte ha visat någon svaghet eller sorg, utan i stället bemött varje angrepp från Satan på ett positivt sätt och till och med smålett åt Satans frestelser. Han skulle inte ha reagerat det minsta mot någon av de plågor som Satan lät drabba hans kött, och inte heller skulle han ha avslöjat något av vad han kände i sitt hjärta. Han skulle till och med ha bett Gud göra dessa prövningar ännu hårdare. Det här är vad någon som är orubblig och verkligen fruktar Gud och skyr det onda borde uppvisa och besitta. Det enda Job gjorde, mitt under detta extrema lidande, var att förbanna den dag då han föddes. Han klagade inte över Gud och än mindre hade han någon tanke på att opponera sig mot Gud. Detta är mycket lättare sagt än gjort, för sedan forna tider tills i dag har ingen någonsin upplevt sådana frestelser eller utstått det som drabbade Job. Och varför har ingen någonsin utsatts för samma sorts frestelser som Job? Därför att enligt Guds mening är ingen kapabel att bära ett sådant ansvar eller uppdrag, ingen skulle kunna handla så som Job gjorde, och dessutom skulle fortfarande ingen – förutom att förbanna den dag de föddes – kunna låta bli att överge Guds namn och fortsätta att välsigna Jehova Guds namn så som Job gjorde när han drabbades av ett sådant lidande. Skulle någon kunna göra det? När vi säger detta om Job, lovordar vi då hans agerande? Han var en rättfärdig man som kunde vittna om Gud och få Satan att fly med huvudet i händerna, så att han aldrig mer kom inför Gud för att anklaga honom — så vad är fel med att lovorda honom? Har ni högre normer än Gud? Skulle ni agera ännu bättre än Job om ni drabbades av prövningar? Job prisades av Gud — vilka invändningar kan då ni ha?
Källa: Allsmäktige Guds Kyrka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar