Döden: Den sjätte skärningspunkten

Efter så mycket brådska och jäkt, så många missräkningar och besvikelser, efter så många glädjeämnen och sorger och med- och motgångar, efter så många oförglömliga år, efter att ha sett årstiderna komma och gå, passerar man de viktiga milstolparna i livet utan att lägga märke till det och med ens befinner man sig i de år då krafterna sinar. Tidens avtryck är stämplade över hela ens kropp: Man kan inte längre stå rak, ett mörkhårigt huvud blir vitt, pigga och klara ögon blir skumma och dimmiga och len, elastisk hud blir rynkig och fläckig. 

Ens hörsel försämras, ens tänder lossnar och trillar ut, ens reaktioner blir fördröjda och ens rörelser långsamma… Vid den tidpunkten har man fjärmat sig helt från de lidelsefulla åren i sin ungdom och trätt in i skymningen av sitt liv: ålderdomen. Det nästa man kommer att stå inför är döden, den sista skärningspunkten i människans liv.

1. Endast Skaparen har makt över människans liv och död

Om ens födelse var bestämd av ens tidigare liv så markerar ens död slutet på det ödet. Om ens födelse är början på ens uppgift i detta liv, så markerar ens död slutet på den uppgiften. Eftersom Skaparen har fastställt en färdig uppsättning omständigheter för en människas födelse är det givet att han också har planerat en färdig uppsättning omständigheter för ens död. Med andra ord, ingen föds av en slump, ingens död är oväntad, och födelse och död är båda tvunget kopplade till ens tidigare och nuvarande liv. Omständigheterna för ens födelse och död är båda förutbestämda av Skaparen; detta är en människas förutbestämmelse, en människas öde. Precis som mycket kan sägas om ens födelse, kommer varje människas död att inträffa under olika uppsättningar särskilda omständigheter, därav människors varierande livslängd och de olika sätten och tidpunkterna för deras död. Vissa är starka och friska och dör ändå tidigt. Andra är svaga och sjukliga men lever till en hög ålder och somnar fridfullt in. Vissa avlider av onaturliga orsaker, andra av naturliga sådana. Somliga slutar sina liv långt hemifrån, andra sluter sina ögon med dem de älskar vid sin sida. En del dör i luften, andra under jord. Vissa sjunker ned i vattnet, andra försvinner i katastrofer. Somliga dör på morgonen, andra på natten… Alla vill ha en lysande börd, ett strålande liv och en ärofylld död, men ingen kan överskrida sitt eget öde, ingen kan undkomma Skaparens suveränitet. Det är människans öde. Människan kan göra alla möjliga planer för sin framtid, men ingen kan planera tidpunkten och sättet för sin födelse och sin bortgång. Även om människor gör vad de kan för att undvika och motsätta sig dödens ankomst drar sig döden, dem ovetandes, stilla närmare. Ingen vet när de ska avlida och hur de ska göra det, än mindre var det kommer att ske. Givetvis är det inte mänskligheten som har makten över liv och död, ingen varelse i den naturliga världen, utan Skaparen, vars auktoritet är unik. Människosläktets liv och död är inte produkter av någon lag i den naturliga världen utan en konsekvens av suveräniteten hos Skaparens auktoritet.

2. Den som inte känner Skaparens suveränitet kommer att förföljas av fruktan för döden

När man träder in i ålderdomen är den utmaning man möter inte att försörja en familj eller att fastslå sina stora ambitioner i livet utan hur man tar farväl av sitt liv, hur man möter slutet av sitt liv, hur man utnyttjar perioden i slutet av sin egen existens. Även om det på ytan verkar som att människor ägnar döden liten uppmärksamhet kan ingen undgå att utforska ämnet, för ingen vet om det finns en annan värld bortom döden, en värld som människor inte kan uppfatta eller känna, en som de inte vet något om. Detta gör människor rädda att möta döden kompromisslöst, rädda att konfrontera den som de borde, och istället gör de vad de kan för att undvika ämnet. Och så fyller det varje person med fruktan inför döden och höljer detta oundvikliga livsfaktum i mysteriets slöja och kastar en varaktig skugga över varje människas hjärta.

När man känner hur ens kropp försämras, när man märker att man närmar sig döden, känner man en vag fruktan, en outsäglig rädsla. Fruktan inför döden gör att man känner sig ännu mer ensam och hjälplös och vid den tidpunkten frågar man sig: Var kom människan ifrån? Vart är människan på väg? Är det så människan ska dö, med att livet har svept henne förbi? Är det här perioden som markerar slutet på människans liv? Vad är i slutändan meningen med livet? Vad är livet värt, när allt kommer omkring? Handlar det om berömmelse och rikedom? Handlar det om att bilda familj? … Oavsett om man har funderat över dessa specifika frågor, oavsett hur starkt man fruktar döden, finns det i djupet av varje människas hjärta alltid en önskan att tränga in i mysterierna, en känsla av oförmåga att förstå livet och, blandat med detta, sentimentalitet inför världen, en ovilja att ge sig av. Kanske ingen kan artikulera tydligt vad det är som människan fruktar, vad det är som människan vill tränga in i, vad det är hon är sentimental inför och vad hon är ovillig att lämna…

Eftersom människor fruktar döden oroar de sig alldeles för mycket, eftersom de fruktar döden är det så mycket de inte kan släppa taget om. När de ska dö bekymrar sig folk om än det ena, än det andra. De oroar sig för sina barn, för dem de älskar och sin förmögenhet, som om de genom sin oro kan utplåna det lidande och den fruktan som döden för med sig, som om de genom att upprätthålla ett slags förtrolighet med de levande kan undkomma den hjälplöshet och ensamhet som åtföljer döden. I djupet av människans hjärta ligger en latent rädsla, en fruktan för att bli åtskild från dem man älskar, för att aldrig mer få blicka upp mot den blå himlen, för att aldrig mer få se ut över den materiella världen. En ensam själ som är van vid sällskapet av dem som han eller hon älskar är ovillig att släppa taget och ge sig av, alldeles ensam, till en okänd, främmande värld.

Källa:Allsmäktige Guds Kyrka

Rekommendation:Kristi återkomst