Låt oss gå vidare till det andra stället, det tredje kapitlet i Jonas bok: ”Och Jona började bege sig en dagsresa in i staden, och han ropade och sade: ’Om fyrtio dagar ska Nineve ödeläggas.’” Det var de ord som Gud direkt förmedlade till Jona för att han skulle säga dem till Nineveborna. Det var naturligtvis också de ord som Jehova Gud önskade säga till Nineveborna. Genom dessa ord får folk veta att Gud började avsky och hata folket i staden för att deras ondska hade nått Guds ögon, och därför önskade han förstöra denna stad.
Men innan Gud förstörde staden skulle han göra ett tillkännagivande för Nineveborna, och samtidigt skulle han ge dem en möjlighet att ångra sin ondska och börja om. Den möjligheten skulle vara i fyrtio dagar. Med andra ord, om människorna i staden inte ångrade sig, medgav sina synder eller föll ned inför Jehova Gud inom fyrtio dagar, skulle Gud förstöra staden som han gjorde med Sodom. Det var vad Jehova Gud önskade tala om för folket i Nineve. Det var uppenbarligen ingen enkel kungörelse. Det förmedlade inte bara Jehova Guds ilska, utan det förmedlade också hans attityd mot Nineveborna; samtidigt fungerade detta enkla kungörelse också som en allvarlig varning till folket som bodde i staden. Denna varning sade till dem att deras ondskefulla gärningar hade dragit Jehova Guds hat över dem, och den talade om för dem att deras ondskefulla gärningar snart skulle föra dem till randen av deras egen utplåning; därför befann sig alla i Nineve i överhängande livsfara.
Den skarpa kontrasten mellan Nineves och Sodoms reaktion på Jehova Guds varning
Vad innebär det att gå under? I vardagligt språk betyder det att försvinna. Men på vilket sätt? Vem kan få en hel stad att gå under? Självklart är det omöjligt för människan att utföra en sådan gärning. De här människorna var inga dårar; så fort de hade hört proklamationen fattade de poängen. De visste att den hade kommit från Gud; de visste att Gud skulle uträtta sitt verk; de visste att deras ondska hade väckt Jehova Guds raseri och dragit hans ilska över dem, så att de snart skulle förgöras tillsammans med sin stad. Hur betedde sig människorna i staden efter att de lyssnat till Jehova Guds varning? Bibeln beskriver specifikt i detalj hur de här människorna reagerade, från deras kung till mannen på gatan. Som det står i Skriften: ”Då trodde folket i Nineve på Gud, och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem. Ty kungen i Nineve fick höra om det, och han reste sig från sin tron, lade ifrån sig sin dräkt, täckte sig med säckväv och satte sig i aska. Och han lät det kungöras och utfärdas i hela Nineve, enligt kungens och hans stormäns påbud, och sade: ’Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten. Låt människor och djur täckas med säckväv, och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer. …’”
Efter att ha hört Jehova Guds kungörelse, uppvisade folket i Nineve en attityd som var helt motsatt den hos folket i Sodom – folket i Sodom motsatte sig öppet Gud, och gick från ont till ont, men efter att ha hört de här orden ignorerade inte Nineveborna frågan och gjorde inte heller motstånd; istället trodde de Gud och utlyste en fasta. Vad syftar ”trodde” på här? Själva ordet tyder på övertygelse och underkastelse. Om vi använder oss av Ninevebornas själva beteende för att förklara detta ord, så betyder det att de trodde på att Gud kunde och skulle göra som han sade, och att de var villiga att ångra sig. Kände folket i Nineve fruktan inför en överhängande katastrof? Det var deras tro som satte skräck i deras hjärtan. Ja, vad kan vi då använda för att bevisa Ninevebornas tro och fruktan? Det är som Bibeln säger: ”och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem.” Det vill säga att Nineveborna verkligen trodde, och att det av den tron följde fruktan, som sedan ledde till fasta och att de tog på sig säckväv. Det var så de visade att deras ånger hade börjat. Helt tvärtemot folket i Sodom var det inte bara så att Nineveborna inte motsatte sig Gud, de visade också tydligt sin ånger genom sitt beteende och sina handlingar. Självklart gällde inte detta bara vanligt folk i Nineve; deras kung var inget undantag.
Att Nineves kung ångrar sig ger upphov till beröm från Jehova Gud
När kungen av Nineve hörde de här nyheterna, reste han sig från sin tron, tog av sin klädnad, klädde sig i säckväv och satte sig i aska. Han förkunnade sedan att ingen i staden skulle få smaka någonting, och att ingen boskap, lamm och oxar skulle beta eller dricka vatten. Såväl människor som boskap skulle klä sig i säckväv; folket skulle uppriktigt bönfalla Gud. Kungen förkunnade också att de alla skulle vända om från sin onda väg och överge våldet i sina händer. Att döma av den här raden av gärningar visade kungen av Nineve sin innerliga ånger. Den rad av åtgärder han vidtog – att resa sig från sin tron, kasta av sig sin kungaklädnad, bära säckväv och sätta sig i aska – talar om för människor att kungen av Nineve lade sin kungliga status åt sidan och bar säckväv tillsammans med vanligt folk. Det vill säga att kungen av Nineve inte behöll sin kungliga ställning för att fortsätta sin onda väg eller våldet i sina händer efter att ha hört tillkännagivandet från Jehova Gud; istället lade han åt sidan den auktoritet han innehade och ångrade sig inför Jehova Gud. Vid det tillfället ångrade sig inte Nineves kung i egenskap av kung; han hade kommit inför Gud för att bekänna och ångra sina synder som en vanlig undersåte till Gud. Dessutom sade han åt hela staden att bekänna och ångra sina synder inför Jehova Gud på samma sätt som han; han hade till råga på allt en särskild plan för hur det skulle gå till, som man ser i Skriften: ”Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten … och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer.” Som stadens härskare besatt kungen av Nineve överlägsen status och makt och kunde göra allt han önskade. När han stod inför Jehova Guds tillkännagivande, kunde han ha ignorerat frågan eller bara ångrat sig och bekänt sina synder för egen del; när det gällde om folket i staden valde att ångra sig eller inte, så kunde han helt ha ignorerat frågan. Emellertid gjorde kungen av Nineve inte så alls. Han steg inte bara upp från sin tron, tog på sig säckväv och aska och bekände och ångrade sina synder inför Jehova Gud, utan han beordrade också alla människor och all boskap i staden att göra detsamma. Han beordrade rentav folket att ”ropa kraftfullt till Gud”. Genom denna rad av åtgärder åstadkom kungen av Nineve verkligen det som en härskare borde; hans rad av åtgärder är en som var svår för vilken kung som helst i människans historia att åstadkomma, och även en som ingen åstadkom. Dessa åtgärder kan kallas för oöverträffade företaganden i människans historia; de är värdiga att mänskligheten både bevarar minnet av dem och tar efter dem. Sedan mänsklighetens gryning har varje kung lett sina undersåtar till att motstå och motsätta sig Gud. Ingen hade någonsin lett sina undersåtar till att bönfalla Gud för att söka försoning för sin ondska, benådas av Jehova Gud och undvika det överhängande straffet. Kungen av Nineve kunde dock leda sina undersåtar till att vända sig till Gud, lämna sina respektive onda vägar och överge våldet i sina händer. Dessutom var han också kapabel att åsidosätta sin tron, och i gengäld vände sig Jehova Gud om och ångrade sig och drog tillbaka sin vrede, lät folket i staden överleva och bevarade dem från förstörelse. Kungens åtgärder kan bara kallas ett sällsynt mirakel i människans historia; de kan även kallas en förebild för en fördärvad mänsklighet som bekänner och ångrar sina synder inför Gud.
Gud ser den uppriktiga ångern i djupet av Ninevebornas hjärtan
Efter att ha lyssnat till Guds tillkännagivande utförde kungen av Nineve och hans undersåtar en rad gärningar. Vilken är deras beteendes och åtgärders natur? Med andra ord, vad är det väsentliga i deras uppträdandeförande som helhet? Varför gjorde de som de gjorde? I Guds ögon hade de uppriktigt ångrat sig, inte bara för att de uppriktigt hade bönfallit Gud och bekänt sina synder inför honom, utan också för att de hade övergivit sitt ondskefulla uppträdande. De gjorde på detta sätt för att de efter att ha hört Guds ord var oerhört rädda och trodde att han skulle göra som han sade. Genom att fasta, bära säckväv och sätta sig i aska önskade de uttrycka sin villighet att ändra på sina vägar och avhålla sig från ondska, att be att Jehova Gud skulle hålla tillbaka sin ilska, att bönfalla Jehova Gud att ta tillbaka både sitt beslut och den katastrof som just skulle drabba dem. Genom att undersöka hela deras beteende kan vi se att de redan förstod att deras tidigare onda gärningar var avskyvärda för Jehova Gud och att de förstod skälet till att han snart skulle förgöra dem. Av dessa anledningar önskade de alla ångra sig totalt, vända sig bort från sina onda vägar och överge våldet i sina händer. När de med andra ord blev medvetna om Jehova Guds kungörelse, kände var och en av dem fruktan i sina hjärtan; de fortsatte inte längre med sitt ondskefulla uppträdande och fortsatte inte heller att begå de gärningar som Jehova Gud hatade. Dessutom bönföll de Jehova Gud att förlåta deras tidigare synder och att inte behandla dem enligt deras tidigare handlingar. De var villiga att aldrig mer hänge sig åt ondska och att handla enligt Jehova Guds anvisningar, om de bara aldrig mer skulle väcka Jehova Guds ursinne. Deras ånger var uppriktig och grundlig. Den kom från djupet av deras hjärtan och var inte påhittad, och inte heller tillfällig.
Så fort folket i Nineve, från den högste kungen till hans undersåtar, fick veta att Jehova Gud var arg på dem, var varenda en av deras handlingar, hela deras beteende och även alla deras beslut och val tydliga och klara i Guds åsyn. Guds hjärta förändrades efter deras beteende. Vad var Guds sinnesstämning just i det ögonblicket? Bibeln kan svara på den frågan åt dig. Som det står i Skriften: ”Och Gud såg deras verk, att de vände om från sin onda väg, och Gud ångrade det onda som han hade sagt att han skulle göra mot dem, och han gjorde det inte.” Fastän Gud ändrade sig, var det inget komplicerat med hans sinnesstämning. Han gick helt enkelt bara från att uttrycka sin ilska till att lugna sin ilska, och beslutade sedan att inte nedkalla katastrofen över staden Nineve. Anledningen till att Guds beslut – att skona Nineveborna från katastrofen – var så snabbt är att Gud iakttog hjärtat hos varje person i Nineve. Han såg vad de hade i djupet av sina hjärtan: deras uppriktiga bekännelse och ånger av sina synder, deras uppriktiga tro på honom, deras djupa känsla för hur deras onda gärningar hade väckt raseriet i hans sinnelag, och den därav följande fruktan för Jehova Guds överhängande straff. Samtidigt hörde också Jehova Gud bönerna från djupet av deras hjärtan, som bönföll honom att upphöra med sin ilska mot dem så att de skulle kunna undvika denna katastrof. När Gud iakttog alla dessa fakta, försvann hans ilska en liten bit i taget. När han såg den uppriktiga ångern i djupet av dessa människors hjärtan, så berördes hans hjärta av detta, oavsett hur stor hans ilska hade varit tidigare, och därför stod han inte ut med att nedkalla katastrofen över dem, och han slutade vara arg på dem. Istället fortsatte han att visa sin barmhärtighet och tolerans mot dem och fortsatte att vägleda och sörja för dem.
Källa:Allsmäktige Guds Kyrka
Rekommendation:Kristi återkomst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar